Nu anser LO sig ha identifierat en grupp som kan tänkas gå att klämma mer pengar ur, nämligen åldersgruppen 50–69 år. Men möjligheten att finansiera framtidens välfärd ligger inte i att hitta på nya skatter, skriver Krister Andersson, skatteansvarig på Svenskt Näringsliv.

Den skatt LO laborerar med skulle betalas av alla som är 50–69 år gamla. En sådan skatt skulle, år 2004, ge 5,1 miljarder kronor i ökade inkomster för staten, konstaterar LO. I sin iver att utforma en ny skatt har LO levererat ett detaljrikt förslag, fyllt av beloppsgränser och procentsatser. Namnet ”generationsskatt” låter onekligen kittlande och här kan en gratulation till LO:s PR-avdelning vara på sin plats.

Men i själva verket är detta bara samma gamla saga. LO har alltid varit för höga skatter. Nu anser man sig ha identifierat en grupp som kan tänkas gå att klämma mer pengar ur.

Som skäl för den nya skatten anför LO bland annat att denna åldersgrupp har i allmänhet högre inkomster och lägre försörjningsbörda än andra åldersgrupper. Här finns utrymme för ett ökat skatteuttag, menar LO.

Möjligheten att finansiera framtidens välfärd ligger inte i att hitta på nya skatter. I stället står möjligheten att finna på annat ställe. I dag finns över en miljon svenskar i arbetsför ålder, som inte har ett jobb och kan betala skatt på en lön. Här finns potentialen för att finansiera framtidens välfärd. För att få tillgång till denna potential behövs många åtgärder. En är självfallet att sänka skatterna, så det blir mer lönsamt att jobba. Men lösningen är definitivt inte att hitta på nya skatter.

Det är skrämmande att se att skattediskussionen kan föras på ett så principlöst sätt. Den enda princip som gäller förefaller vara att om det finns pengar hos någon eller någonstans är det helt legitimt att staten lägger beslag på dem.

LO:s resonemang påminner om de tankegångar som dåvarande socialförsäkringsminister Anna Hedborg hade för många år sedan; den offentliga pensionen kunde väl minskas om individen hade en privat pensionsförsäkring, resonerade hon. Detta möttes av skarp kritik och diskussionen tog tvärt slut. Men nu är det alltså dags igen – om än i annan tappning. Måtte detta förslag röna samma öde som Anna Hedborgs tokigheter.